Italian Early Renaissance Painter, ca.1422-1492 Italian painter and theorist. His work is the embodiment of rational, calm, monumental painting in the Italian Early Renaissance, an age in which art and science were indissolubly linked through the writings of Leon Battista Alberti. Born two generations before Leonardo da Vinci, Piero was similarly interested in the scientific application of the recently discovered rules of perspective to narrative or devotional painting, especially in fresco, of which he was an imaginative master; and although he was less universally creative than Leonardo and worked in an earlier idiom, he was equally keen to experiment with painting technique. Piero was as adept at resolving problems in Euclid, whose modern rediscovery is largely due to him, as he was at creating serene, memorable figures, whose gestures are as telling and spare as those in the frescoes of Giotto or Masaccio. His tactile, gravely convincing figures are also indebted to the sculpture of Donatello, an equally attentive observer of Classical antiquity. In his best works, such as the frescoes in the Bacci Chapel in S Francesco, Arezzo, there is an ideal balance between his serene, classical compositions and the figures that inhabit them, the whole depicted in a distinctive and economical language. In his autograph works Piero was a perfectionist, creating precise, logical and light-filled images (although analysis of their perspective schemes shows that these were always subordinated to narrative effect). However, he often delegated important passages of works (e.g. the Arezzo frescoes) to an ordinary, even incompetent, assistant.   Related Paintings of Piero della Francesca :. | Polyptych of the Misericordia: Archangel Gabriel | senigallia madonna | portrait of federico da montefeltro | Madonna di Senigallia | Detail of Baptism of Christ |
Related Artists:
Hermann August Cappelen
(1 May 1827 - 8 March 1852) was a Norwegian painter. Cappelen was best known for his melancholic, dramatic and romantic landscape compositions. Hermann August Cappelen was born in Skien, Norway. He was the son of Diderik von Cappelen (1795-1866) and Margaret Noble Severine Henriette Løvenskiold (1796-1866). Both the Løvenskiold and Cappelen families were prominent Norwegian family of merchants, land owners, civil servants and politicians. His family were the owners of prominent iron works and various other properties. His grandfather, Diderik von Cappelen (1761-1828), was member of the Norwegian Constituent Assembly at Eidsvoll in 1814. He grew up at Holden, a manor in Ulefoss in the Grenland district of the county of Telemark. After school graduation in Skien in 1845, he went to Christiania to take another exam at the University of Oslo. He subsequently went to Dusseldorf, where he studied with Hans Gude. Cappelen was a student at Kunstakademie Dusseldorf under Johann Wilhelm Schirmer in landscape painting class (1846-1850).
staffan hallstrom
Staffan Hallström, född 1914 i Stockholm, död 1976, var en svensk målare och tecknare. Staffan Hallström föräldrar var Gustaf Hallström, antikvarie vid Statens historiska museum och Astrid Hallström, född Berg. Han studerade på Gerlesborgsskolan, Tekniska skolan 1932-34 och vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm 1935-41 för bland annat Isaac Grenewald och Olle Hjortzberg 1935-41. Han företog studieresor till Frankrike, Italien, Nederländerna och Belgien. Staffan Hallström bodde och arbetade under 1940-talet i Saltsjö-Duvnäs, där han hyrde rum av konstnären Olle Nyman. Han fick då kontakt med Evert Lundqvist, som inspirerade honom och gav honom stöd. Tillsammans med Olle Nyman, Evert Lundqvist och Roland Kempe ingick han i Saltsjö-Duvnäs-gruppen. Senare hade han även atelje på Varvsgatan och kombinerad bostad och atelje vid Brunkebergstorg. År 1946 hade han sin debututställning på Konstnärshuset i Stockholm. Han slog igenom med utställningen Hundra målningar på Konstakademien 1961 och spåddes då lysande framtid framför allt av skulptören Torsten Renqvist. Staffan Hallström, arbetade i nyexpressionistisk stil och bland hans mest kända verk är Ingens hundar från 1958, som köptes in av Moderna museet. Detta motiv målade han sedan i olika versioner. Tillsammans med Lasse Andreasson gestaltade han 1972 Masmos tunnelbanestation med verket Ta ned solen i tunnelbanan, målningar på plåt utefter spårväggarna. Han är representerad på bland annat Moderna och Nationalmuseum. .
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.